Selen mer än bara ett antioxidans

Det är välkänt att halterna av spårämnet selen är låga i nord- och
mellan-européers kost vilket kan leda till en hel del hälsoproblem.  Många läkare och naturterapeuter rekommenderar därför sina patienter att ta selen som extra kosttillskott, och i Finland tillförs numera selen rutinmässigt till djurfoder.

Patienter med nedsatt immunförsvar lider påfallande ofta av selenbrist.
Huvudorsaken till den i Europa vitt utbredda selenbristen är selenfattiga
jordar som till stor del anses ha uppstått under istiden. Man har funnit
att bl.a. bröstcancer och hjärtinfarkt är mycket mera ovanliga i områden
med god selentillgång än i selenbristområden och det föreligger en direkt
pro-portionalitet mellan dessa sjukdomars förekomst och  svårhetsgrad och graden av selenbrist.  Det rekommenderade dagliga selenintaget ligger i Europa mellan 20 och 100 mcg (i Sverige mellan 40 och 50 mcg),  men mycket talar för att det dagliga intaget borde ligga mellan 100 och 200 mcg.

Selen finns i bl.a. muskelkött, havsfisk, fullkornsprodukter, speciellt i
oskalat ris, baljväxter och vitlök.  I maten förekommer selen i organiskt
bunden form som selenocystein eller selenometionin och resorberas med ca 55%.   Oorganiskt selen finns på apotek som natriumselenit, och det
resorberas till mellan och 44 och 89%.  Selen finns i mer än 20
seleno-proteiner, bl.a. i det viktiga antioxidativa enzymet glutationperoxidax (GSHPx) som skyddar cellerna mot oxidativa skador.  Vid selenbrist före-ligger också en ökad benägenhet att blodplättarna klumpar ihop sig (= ökad trombocytaggregation) vilket leder till ökad förekomst av blod-proppar.  Selen verkar synergistiskt med vitamin E bl.a. som skydd i cell-membranerna.  Selen kan också binda tungmetaller och därigenom påskynda deras avgiftning och utsöndring.  Detta gäller bl.a. de giftiga tungmetallerna bly, cadmium och kvicksilver.  Selenstatus kan lämpligast bestämmas i helblod som återspeglar långtidsförsörjningen med selen.

Indikationer för selentillskott är konstaterad (eller i selenbristområden
misstänkt) selenbrist.  Klassiska indikationsområden för selenterapi är
Keshans sjukdom (en i Kina vanlig hjärtmuskelsjukdom) liksom Kashin-Becks
sjukdom (en ledsjukdom).  Man har också använt selenterapi vid
hjärt-kärlsjukdomar och tumörsjukdomar.  Goda resultat  har uppnåtts med
höga doser (1000 mcg) natriumselenit vid akut hjärtinfarkt med tydligt
förbättrad överlevnad.  Vid immunbristtillstånd förbättras både
T-lymfocyternas och CD-45-cellernas aktivitet under behandling med 200 mcg
natriumselenit.  Även kronisk pankreatit (bukspottkörtelin-flammation)
tycks vara en indikation för långtidsbehandling med natrium-selenit.  Akut
pankreatit svarar bra på natriumselenitdoser på mellan 500 - 1000 mcg per
dag.  Även vid reumatiska sjukdomar har man kunnat upp-nå förbättringar med
selenbehandling (ca 100 - 200 mcg per dag). 

I vilken form skall man lämpligen tillföra selen?  Vid akuta bristtillstånd
är det lämpligt att tillföra oorganiskt selen i form av natriumselenit
(tabletter på 50 mcg finns receptfritt på apotek).  Som kosttillskott och
profylax kan man tillföra 100 - 200 mcg organiskt bundet selen som
selenjäst (från hälsokkosthandeln).  Bäst är troligen en kombination av 100
mcg selenjäst och 50 - 100 mcg natrium-selenit.  Vid dessa doser är risken
för överdosering obetydlig.  Tecken på överdosering av selen är att
utandningsluften luktar vitlök, liksom trötthet, illamående, diarré och buksmärtor.  
Sammanfattningsvis kan man  konstatera att selenprofylax och behandling vid
beaktande av indikationer och rekommenderad dosering är en viktig och
väletablerad profylax och behandlingsform.
Ref: Selen - mehr als ein Radikalfänger?  M. Adler, Ärztezeitschrift fuer
Naturheilverfahren 40, 3 (1999), 139 - 141.

Högt intag av kalk (calcium) och vitamin C ger inte upphov till njurstenar

Det är en vanlig missuppfattning att ett högt intag av kalk och C-vitamin
skulle gynna uppkomsten av calcium-oxalat-stenar i njurarna.  Snarare
förhåller det sig så att både C-vitamin och kalk utgör ett visst skydd mot
njurstenar. Vad som däremot gynnar uppkomsten av nurstenar är för lågt
vätskeintag, upprepade urinvägsinfektioner och överfunktion av
bisköld-körtlarna (parathyreoidea).
Ref: Ärztezeitschrift fuer Naturheilverfahren 40, 3 (1999) s. 176.

Krom förbättrar glykostoleransen

Krom är en viktig beståndsdel av den s.k. glukostoleransfaktorn (GTF) som
förbättrar insulinets bindning till sina receptorer och därmed
insulin-effekten.  Brist på spårämnet krom leder till förhöjda
insulinvärden i blodet och därmed till s.k. insulinresistens.  Förhöjda
insulinnivåer är en av riskfaktorerna i det s.k. metabola syndromet d.v.s.
en kombination av  diabetes, höga blodfetter, förhöjd insulinresistens,
högt blodtryck och övervikt.  I flera studier har man kunnat visa att extra
tillförsel av krom kunde förbättra diabetikers blodsockervärden.  Även
blodfettvärdena kunde förbättras om man gav 100 mcg krom i form av öljäst.
I 100 g öljäst finns 175 mcg krom.  Det rekommenderade dagliga kromintaget
ligger mellan 50 - 200 mcg per dag.  Krom finns även i kött, ost,
grahamsbröd, paranötter och honung.  Med  öljäst kan man uppnå en
resorptionskvot av 25 % och C-vitamin förbättrar resorptionen.
Ref.: Ärztezeitschrift f. Naturheilverf. 40, 3 (1999), s. 176-177.

Omättade fettsyror sänker risken för hjärt-kärl-sjukdomar

För att minska riskerna för hjärt-kärl-sjukdomar och speciellt
kranskärl-sjukdom har man hittills rekommenderat att äta mindre fett och
mera kolhydrater.  Därigenom kan man visserligen sänka
LDL-kolesterol-värdena (det onda kolesterolet) men samtidigt sänks ofta
också HDL-värdena (det goda kolesterolet) och paralellt därmed kan också de
s.k. triglyceriderna gå upp.  I den stora amerikanska "Nurses Health Study
" med 80.082 deltagare undersökte man även flera andra riskfaktorer för
koronar hjärtsjukdom under 14 års tid.  Framför allt tittade man på
sambanden med ålder, tobaksrökning, energimängden i kosten, kolesterol- och
proteinhalterna samt fettsammansättningen.  Man kom fram till att
totalmängden fett spelar en mera underordnad roll när det gäller risken för
koronar hjärtsjukdom jämfört med fettsammansättningen, förutsatt att det
inte samtidigt föreligger övervikt.  En förändring av fettsammansättningen
mot en ökad konsumtion av s.k. enkel- och fleromättade fettsyror medförde
en klar riskminskning.

Intaget av s.k. transfettsyror, som bl.a. bildas vid fetthärdning och
marga-rintillverkning, ökar däremot risken för koronarsjukdom.  När
tillförseln av transfettsyror uppgick till 2% fördubblades risken.
Kolesterolmängden i kosten var mindre betydelsefull än fettkvaliteten då
det mesta koleste-rolet bildas endogent och blodkolesterolhalterna ökar med
mängden mättade fetter och transfettsyror.  Dessa nya fynd har resulterat i
rekommendationen att tillföra de olika fettsyrorna med ca 1/3 var av de tre
olika fettsyretyperna.  I praktiken betyder det att andelen oliv-, raps-,
solros- eller valnötsolja skall ökas på bekostnad av hårda fetter från
kött, charkuteri- och mjölkprodukter samt margarin/bakfetter med härdade
växtoljor.  Enkelomättade fettsyror som finns i riklig mängd i raps- och
olivolja kan i stor utsträckning ersätta fleromättade fettsyror som är mera
oxidationskänsliga (d.v.s. mera härskningsbenägna).
Ref.: Ärztezeitschr.f. Naturheilverf. 40, 3 (1999) s. 177.

Coenzym Q 10 ett värdefullt kosttillskott

Coenzym Q 10 även kallat ubiquinon upptäcktes 1957 av en amerikansk
forskargrupp i mitokondrier från kalvhjärtan.  Först i början av 70-talet
lyckades man i Japan att producera Q 10.  Den största delen av den Q 10 som
finns i kroppen kommer från kosten.  Q 10 och dess förstadier finns
naturligt i muskelkött, hjärta, lever, fisk, ägg, jäst men även i en del
vege-tabilier som fullkornsprodukter, vetegroddar, nötter, riskli och majs.
 Med kosten får man normalt i sig ca. 5 - 15 mg per dag.  Resorptionskvoten
ligger omkring 5 - 40%.
Q 10 har två  viktiga funktioner, dels som energitransportör och dels som
antioxidant.  Antioxidantfunktionen delar Q 10 bl.a. med vitaminerna A, C
och E samt med alfa-liponsyran samt mineralerna selen och zink.
Väv-nadskoncentrationen av Q 10 sjunker med stigande ålder och speciellt i
hjärtmuskulaturen vid hjärtmuskelsjukdomar och hjärtsvikt samt som
bi-effekt av vissa hjärtmediciner (statiner).  Detta liksom en bristfällig
kost liksom en med åldern minskande Q 10-produktion kan leda till en
skadlig brist på Q 10 med försämrad hjärtfunktion och ökad bildning av fria
radi-kalder som följd.  Viktig för Q 10-syntesen är bl.a. vitaminerna
folinsyra , niacin, pantotensyra, pyridoxin och B:1.  Man rekommenderar
dagliga doser av Q l0 på mellan 30 och 100 mg, vid svår hjärtsvikt ännu
högre doser (upp till 600 mg/dag).  En större amerikansk studie visade en
kraftig minskning av alla hjärtinsufficienssymtomen som cyanos, lungödem
och hjärtrytmstörningar med dagliga Q 10 doser på 100 mg och mera.  Den
största nyttan av Q 10-tillskott får man om Q 10 kombineras med andra
antioxidanter som vitaminerna A (beta-karoten), C och E, B-komplex, selen
och zink samt jästpreparat.  Många forskare och läkare rekommenderar numera
sina patienter att regelbundet tillföra Q 10 från 40-årsåldern och uppåt
och speciellt vid  alla former av hjärtsvikt.
Ref.: Ärztezeitschr. f. Naturheilverf. 40, 2 (1999).

Surkål är bra vintermat

Surkål är en mycket hälsosam grönsak, framför allt på vintern när det råder
brist på andra färska grönsaker, och särskilt värdefull är surkålen om den
äts som råkost.  Att på ett naturligt och hälsosamt sätt att konservera
olika grönsaker genom mjölksyrning har gamla traditioner i Europa, inte
minst i Tyskland och Ryssland.  Surkål framställes genom att riva färsk
vitkål och krossa den efter tillsats av mjölksyrebakterier, lite salt och
olika kryddörter,  oftast kummin och fänkål.  De i surkålen växande nyttiga
mjölksyrebakterierna liksom den mjölksyra de producerar har en mycket
gynnsam effekt på tarmflorans sammansättning och tarmfunktionen.  I surkål
bildas huvudsakligen den fysiologiska L (+)-mjölksyran som behövs framför
allt för att producera energi i musklerna, levern och de röda
blodkropparna.  Surkål innehåller dessutom,  liksom vitkål rikligt med
C-vitamin (20 mg/100 g) och den är mycket kalorifattig.  Således är
surkålen en mycket värdefull och billig (vinter)grönsak som går lätt att
framställa själv och som har flera nyttiga, hälsofrämjande egenskaper.  Det
vore säkert bra för folkhälsan om vi lärde oss att använda den f.ö. också
mycket välsmakande surkålen mera allmänt och oftare.
Ref.: Mit Sauerkraut gesund durch den Winter.  Ärztezeitschr. f.
Naturheilverf. 40, 1 (1999), s.10.

Betydelsen och behovet av magnesium

Magnesium förekommer som fjärde vanligaste mineralämne i kroppen med ca. 25
g totalt.  Magnesium har en speciell affinitet till fosfatgrupper och
spelar därför en viktig roll i kroppens energiom-sättning, för glykolysen
samt fett- och proteinsyntesen.  Magnesium är också viktig för
muskelfunktionen då förändringar av den elek-    triska potentialen genom
variationer i Ca-/Mg-koncentrationerna mellan cellernas inre miljö och den
extracellulära miljön leder till muskelkontraktioner, samt påverkar
utsöndringen av vävnadshor-moner och neurotransmittorer.  Även retledningen
längs nervbanorna sker via varierande Ca-/Mg-koncentrationer.  Av den
rekommen-derade dagsdosen på 300 mg för kvinnor och 350 mg för män
resor-beras mellan 50 - 60%.  Vid högre doser minskas resorptionen.  Under
amningsperioden rekommenderas kvinnor att tillföra ytter-ligare 75 mg för
att kompensera förlusterna  via modersmjölken.

För stora doser magnesium kan leda till tillfällig diarré.  Plasmahal-terna
av magnesium är osäkra för att bestämma magnesiumförsörj-ningen.  Man har
dock funnit lägre Mg-halter i vävnaderna och i vissa vita blodkroppar vid
diabetes, kronisk alkoholism, celiaki och andra malabsorptionstillstånd. 
Magnesiumförsörjningen är i regel god vid en fullvärdig kost då det finns
höga Mg-halter på mellan 50 och 100 mg per 100 g av fullkornsbröd,
grönsaker och torkad frukt.  Även mjölk och mjölkprodukter liksom fisk och
kött ger i allmänhet god tillgång på magnesium.  Allför fiberrik kost,
liksom mycket fytinsyra och oxalsyra i kosten kan dock minska
magnesiumabsorp-tionen.  Extra magnesiumtillskott skall därför ges antingen
en halv-timme före maten eller 2 timmar efter.    Extra tillförsel av
calcium i mängder under 2000 mg påverkar inte magnesiumabsorptionen.
Ref..: Bedarf und Bedeutung von Magnesium im Stoffwechsel,
Ärztezeitschr.f. Naturheilverf.  40, 1 (1999) s. 11.

Äppelcidervinäger -en omdiskuterad hälsoprodukt användbar vid
Candidasvamp.

Det finns många obekräftade hälsopåstående om äppelcidervinäger, men tyvärr
saknas tillförlitlig vetenskaplig dokumentation för de många påstådda
hälsoeffekterna.  Det tyska sällskapet för kostfrågor/nutrition, DGE,
hävdar att alla påstådda goda hälso-effekter av 2 teskedar
äppelcidervinäger tillsammans med 2 teskedar honung på ett glas vatten är
rena placeboeffekter.  En tysk läkare, Dr. G. Braun, försvarar dock
produkten med hänvisning till traditionellt kinesiskt medicinskt tänkande
och menar att man inte skall bry sig om att produkten inte innehåller några
nämnvärda mängder vita-miner och mineraler.  Man skall istället bedöma den
utifrån ett energimedicinskt synsätt.  Honung betraktas i den traditionella
kine-siska medicinen (TCM) som ett närande "varmt" livsmedel som tillordnas
magen, mjälten och bukspottkörteln medan ättikan är be-traktas som ett surt
"varmt" livsmedel som tillhör leverns  funktionsområde.   Samspelet mellan
de båda livsmedlen  ökar Qi-flödet (energiflödet) och utsöndringsarbetet.
Dr. Braun har dessutom funnit att man i avföringsprov dagen efter 2
teskedar ättika kan notera en tusenfalt ökad utsöndring av candidasvampar
jämfört med vad som brukar finnas i avföringen utan föregående intag av
äppelcidervinäger.  Han brukar därför vid candida - svampinfektion ge 4
teskeder äppelcidervinäger och menar att ättikan mycket väl kan försvara en
plats inom en allmänt purgerande (utrensande) terapi och vid
candida-infektioner.
Ref.: G. Braun, Nicht nur in einer Medizinrichtng denken, Zeitschr.f.
Naturheilverf. 40, 1 (1999), s. 5.

Antiviral behandling av HIV och  AIDS med hypericin (johannesört).
- Lovande behandlingsförsök av alternativläkare i Tyskland

En kvinnlig tysk praktiserande läkare med alternativmedicinsk inriktning,
Dr.med. A. Steinbeck-Klose i Bonn, har under en 10-årsperiod behandlat
totalt 145 utvalda HIV- och AIDS-patienter med hypericin som är den aktiva
substansen i johannesörtextrakt.  Hon kom på idén att behandla
HIV-AIDS-patienter med hypericin ursprungligen då hon tydligen ansåg att en
mild antidepressiv behandling med johannesört vid den som obotligt
betraktade och livshotande virussjukdomen kunde vara motiverat.
Hon kände också till att läkeväxten johannesört är virusresistent.  Hon
började med att behandla cellkulturer från HIV-patienter med hypericin och
fann att virusaktiviteten i cellkulturerna minskade ned mot noll efter 8
dagars inkubation med hypericin medan det inte skedde någon minskning av
virusaktiviteten i en paralell cellkultur som behandlades med det all-mänt
använda antivirusmedlet  AZT.  Uppmuntrad av dessa fynd startade hon en
pilotstudie på 145 utvalda AIDS-HIV-patienter som hon utvär-derade efter 40
månader.  Hon fann bl.a. att endast 37 av de 145 ursprung-liga patienterna
hade dött i AIDS, vilket är en siffra som ligger betydligt under
genomsnittet för denna sjukdom.  Hon fann också att de immun-kompetenta
s.k. CD4-cellerna (T-hjälparcellerna) inte hade minskat utan visat en svagt
stigande tendens.  Andelen symtofria patienter steg från 40% vid studiens
början till 80% efter 40 månader.
Den av författaren genomförda hypericinbehandlingen kommpletterades med
anticandidabehandling, selen- och zinkbehandling, tarmflorasanering med ett normalcolipreparat, matsmältningsenzymer (Pankreatin) samt en specifik behandling i syfte att avlasta lymfsystemet.  Under behandlingsti-den med hypericin minskade dessutom antalet s.k. opportunistiska infektioner med bl.a.  CMV- och EBV-virus från normalt 60% till ca. 30%.  Hos ett mindre antal gravt sjuka patienter fortsattes den normala antivirala behandlingen med bl.a. AZT då det inte ansågs vara etiskt för-svarbart att undanhålla dessa patienter den gängse konventionella behand-lingen.  Även dessa patienter visade en klart mera positiv sjukdomsut-veckling jämfört med en kontrollgrupp som endast fick konventionell be-handling.
Dr. Steinbeck-Kloses preliminära resultat har redovisats vid AIDS-kongresser i bl.a. Tyskland och har kontrollerats av Robert-Koch-Insti-tutet i Berlin.  De har också utvärderats statistiskt av professor Schneider vid den medicinska högskolan i Hannover.  Men AIDS-läkarna är - som väntat - än så länge mycket negativa mot den nya alternativa AIDS-behandlingen.  Dr. Stein-beck -Klose har utsatts för smutskastning och beskyllningar om om bl.a. ovetenskaplighet.  På ena sidan kräver man kontrollerade dubbelblindstudier men på andra sidan torpederar man genomförandet av seriösa kontrollerade studier med hänvisning till att studier med ett oprövat naturmedel - hypericin - är etiskt oförsvarbara!
Vetenskapligt ränkesmideri av den tyvärr inte helt ovanliga sorten som
möter nästan alla verkliga innovatörer alltsedan professor Semmelweis´
dagar.  Dessutom går det väl inte att tjäna några pengar på den billiga
johannesörten.  Det gör det däremot på alla nya spektakulära preparat som är så dyra att majoriteten av alla fattiga AIDS-patienter framför allt i
Afrika ändå aldrig kommer att ha råd att använda dem.
Ref.: A. Steinbeck-Klose: Antivirale Behandlung von HIV-Infizierten/
AIDS-Patienten med Hypericin.  Ärztezeitsch. f. Naturheilverf. 40, 1
(1999), s. 16 - 23.

Hagtornsextrakt mot hjärtinsufficiens.

Flera farmakologiska och kliniska studier har klart visat att hagtorns-extrakt kan motverka uppkomsten och dämpa progressionen av
hjärt-insufficiens (hjärtsvikt).  Enligt dessa undersökningar ingriper
hagtorns-extrakt på flera olika sätt i hjärtsviktens patogenes
(uppkomstmekanism) i motsats till flera moderna konventionella mediciner
som angriper mera specifikt enstaka symtom i den sammansatta
sjukdomsbilden.  Hagtorn lämpar sig utmärkt för lättare stadier av
hjärtsvikt (enligt NYHA-klassificeringen stadierna  I och II).
» hagtorn verkar positivt inotropt (d.v.s. ökar hjärtmuskulaturens kontrak-
   tionskraft)
»  hagtorn åstadkommer en dilatation (utvidgning) av koronarkärlen
»  hagtorn förlänger hjärtmuskulaturens refraktärperiod (återhämtningstid).
»  hagtorn motverkar rytmrubbningar hos hjärtat.
»  hagtorn är praktiskt taget fri från biverkningar. (vilket är ovanligt när
det gäller konventionell hjärtmedicin som betablockare och digitalis).
Enligt professor G. Siegel i Berlin finns det således ett mycket brett
indi-kationsområde för hagtornsextrakt som förstahandsalternativ vid
begyn-nande hjärtsvikt med avtagande hjärtfunktion, tryckkänslor över
bröstet och lätta former av hjärtrytmstörningar.

Ref.: Weissdornextrakt - konzertierte Aktion gegen die Herzinsuffiziens.
Ärztezeitschr. f. Naturheilverf. 40, 1 (1999), s. 55.